Hela tiden undrar jag vad jag gör om några år, jag stannar aldrig upp och tänker på vad jag ska göra just nu. Enbart för att jag inte riktigt våga ta tag i det. Orken finns, men mycket har gått emot en nu och man vill inte uppleva mer av det sura. Man måste verkligen kämpa för att man ska få det man vill. När jag lyssnar på mina föräldrar och morföräldrar så låter det som dom aldrig behövde kämpa lika mycket. Kraven va lägre och allt annat ytligt betydde inte lika mycket som det gör idag. Dom kanske acceptera att det va svårt att nå det dom ville och lyckades. Om det va så, så hedrar jag dom med allt jag har och känner, för så känner inte jag. Att misslyckas är som att världen gå under.
Att kanske inte ha ett jobb är som att någon eller något sätter en kniv i ryggen på en och så ligger man där. Ingenstans att ta vägen. Jag är rädd, rädd för att inte lyckas, rädd för att stå utan jobb. Jag har aldrig varit utan jobb men nu är det väldigt nära för att det ska sluta så "Lisette är utan jobb" - tänk när den personen en dag säger det. Jag känner mig redan maktlös. Vad ska jag ta mig till.
Jag har bara skjutit det framför mig. Inte velat prata om det eller tänka på det. Jag har bara velat kunna somna lugnt och fint om nätterna och inte ligga och tänka å det. jag har begravt det så långt in så det har gjort ont att bara tänka på det. Nu har jag skrivit om det, så: jag är kanske arbetlös om en tid. Inget svar om det verkligen kommer bli så men jag är förberred och det gör ont i mig. "sök nytt jobb" säger ni, idag är det lättare sagt än gjort.
- Lisette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar