Mhm, dags att tänka om. Både för mig och kanske också för min chef. Jag fick veta positiva saker ang mitt jobb, plus i kanten, men sen kom bomben att jag måste jobba extra. Bomb och bomb, jag ska inte överdriva, det är lite pengar i kassan till att spara, speciellt nu när jag och Christoffer verkligen måste sätta oss ner och tänka ut till vad vi ska spara till. Det är inte alltid så lätt med facit i hand.
Men att jobba extra, ja vad ska man säga. Elva dagar i rad och då är bara FYRA av dessa elva dagar extra jobb. Har slitit för mer, men nu när det kännas. Bara att bita ihop och se nöjd ut. Fast jag kan tycka det är lite sämre tänkt med personal. Varför ska bara två människor inom kvällspatrullen (Jag och min kollega) ta ansvar så fort någon annan blir sjuk? och jag som är timanställd, jag kan säga nej. Men det gick inte, då blir det sura miner och problem. Vad hände med att man har ett liv för att leva? Det ändra sig till att man har ett liv för att jobba. Och jag överdriver verkligen inte, ta och hoppa in elva dagar i rad så ska vi se vem som sitter och gnäller sen. Men jag fixar det. Det är inte första gången. Men ingen ska komma och säga att det går snabbt och det är enkelt.
Hem till Anna nu och gnälla lite, kanske kan hon sitta och gråta lite. Hormonerna börjar öppna upp sig hos henne. Jag tycker något annat på henne kan börja öppna upp sig och komma till världen. Sen förstår jag inte det här heller med att säga "välkommen till världen" till en bebis, bebisen är redan på världen, bara i en mage. Kan man inte säga "Välkommen ut ur slemklumpen!" ?
/Lisette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar