...jag blir så rädd när jag läser sådana här artiklar. Innan var jag rädd för mord och elände. Nu står nedskärningar och "risk för att bli av med jobbet" - artiklar på sin tur. Allt inom vård. Allt som har med vård och omsorg att göra är jag rädd för att läsa. Jag hänger på en lös liten röd tråd. Jag hoppas tråden är gjord av det starkaste silke som finns för jag vill kunna stanna kvar ett tag till. Ett tag till innan jag vet vart jag ska ta vägen. Min mage vänder sig ut och in och mitt huvud bara går i rundor. Ibland kan jag till och med må lite illa och då tröttnar jag så jag börja tänka på något annat. Vilket jag är van vid nu för det har jag gjort så många gånger innan. Jag tänker på något annat och låter tankarna som handlar om mig, utan ett jobb försvinna. Eller mig med en framtid som inte ser ljus ut.
Jag har kommit in i så många nya tankar ang nya jobb. Jag kan inte låta bli. Det är så mycket som skulle vara så häftigt att jobba med. Förstå mig rätt, men just nu känns det som ingen förstår mig på jobb. Jag är snart 21 ingen är yngre än det på jobb. Jag har ingen jag kan vända mig om till och säga "Vad sägs som en kväll med vin och öl?" eller en "afterwork"-kväll på en fredag eller lördag. varför inte söndag? Jag hittar inte den energin där jag är just nu. Jag hittar inte den energin som jag vill ha. Medans jag pratar om min livs kärlek och olika fester så är det som att prata med sig själv. Själv kan jag lyssna väldigt noga på mina medarbetare och höra om giftermål, bråk med mannen, bråk med släkt eller om uppfostran om barn, men det är inte roligt efter ett år. Jag tror jag håller måttet uppe med att försöka skoja på jobb så gott det går. Jag tror jag får folk att skratta i alla fall för några minuter. Jag tror också att jag har så mycket i mitt huvud som gör så att jag kan göra mer än det jag redan gör.
Jag har aldrig känt någon gemensamhet varken när jag gick i skolan eller på jobb. Antigen är det klagomål eller så är det inte tillräckligt bra. Jag älskar verkligen mitt jobb. Och även det har sina glans dagar som är helt underbara. Jag hade kunnat jobba hur länge som helst med ett och samma jobb som detta om det fanns miljö och kollegor i mina krav. men tyvärr, man kan inte få ett jobb på sina krav. Det går inte. Och som alla andra säger runt om en idag som jag också mår illa av att höra är "man ska vara glad för att man har ett jobb idag!" - jovisst är jag glad för mitt jobb. Det ger mig pengar så jag kan handla det jag vill och jag får chans till att betala hem till min mamma och pappa.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Känns som det bara snurrar tankar fram och tillbaka. Jag vill bara känna en stor glädje när jag vaknar och kunna sä'ga "jag tycker om mitt jobb". Jag tycker om mitt jobb idag. men tänk er tanken, om ni fick byta jobb. Vad skulle det då bli? Inget komplicerat, inget överdrivet. Utan verkligen varit roligt och underbart.
Ibland undrar jag om vuxnar verkligen förstå hur jobbigt det är idag att vara ung och osäker. jag är ung och osäker och jag fixar inte alla dessa vägar man ska ta. Jag hade gärna valt en lätt väg men alla vägar man får är så svåra. Att få en lägenhet idag är ruggit svårt. jag blir ledsen bara jag tänker på det. Att bli arbetslös är ångestframkallande. Att inte ha någon ekonomi är likadant, speciellt om man fått uppleva hur det är att få in lön under månader, för att sedan inte få något alls.
Jag är bara 20, snart 21. Blir jag inte det jag vill bli inom två år så gör det inget. jag är fortfarande ung och har leva livet framför mig. Idag känns det som att man ska få fast jobb med en gång och jobba med det tills det tar sönder din kropp och sin livsnjutning.
Nej, jag är för trött. För ledsen och för orolig.
Ska sova och imorgon hoppas jag kommer på bättre tankar.
Godnatt.
Jag har kommit in i så många nya tankar ang nya jobb. Jag kan inte låta bli. Det är så mycket som skulle vara så häftigt att jobba med. Förstå mig rätt, men just nu känns det som ingen förstår mig på jobb. Jag är snart 21 ingen är yngre än det på jobb. Jag har ingen jag kan vända mig om till och säga "Vad sägs som en kväll med vin och öl?" eller en "afterwork"-kväll på en fredag eller lördag. varför inte söndag? Jag hittar inte den energin där jag är just nu. Jag hittar inte den energin som jag vill ha. Medans jag pratar om min livs kärlek och olika fester så är det som att prata med sig själv. Själv kan jag lyssna väldigt noga på mina medarbetare och höra om giftermål, bråk med mannen, bråk med släkt eller om uppfostran om barn, men det är inte roligt efter ett år. Jag tror jag håller måttet uppe med att försöka skoja på jobb så gott det går. Jag tror jag får folk att skratta i alla fall för några minuter. Jag tror också att jag har så mycket i mitt huvud som gör så att jag kan göra mer än det jag redan gör.
Jag har aldrig känt någon gemensamhet varken när jag gick i skolan eller på jobb. Antigen är det klagomål eller så är det inte tillräckligt bra. Jag älskar verkligen mitt jobb. Och även det har sina glans dagar som är helt underbara. Jag hade kunnat jobba hur länge som helst med ett och samma jobb som detta om det fanns miljö och kollegor i mina krav. men tyvärr, man kan inte få ett jobb på sina krav. Det går inte. Och som alla andra säger runt om en idag som jag också mår illa av att höra är "man ska vara glad för att man har ett jobb idag!" - jovisst är jag glad för mitt jobb. Det ger mig pengar så jag kan handla det jag vill och jag får chans till att betala hem till min mamma och pappa.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Känns som det bara snurrar tankar fram och tillbaka. Jag vill bara känna en stor glädje när jag vaknar och kunna sä'ga "jag tycker om mitt jobb". Jag tycker om mitt jobb idag. men tänk er tanken, om ni fick byta jobb. Vad skulle det då bli? Inget komplicerat, inget överdrivet. Utan verkligen varit roligt och underbart.
Ibland undrar jag om vuxnar verkligen förstå hur jobbigt det är idag att vara ung och osäker. jag är ung och osäker och jag fixar inte alla dessa vägar man ska ta. Jag hade gärna valt en lätt väg men alla vägar man får är så svåra. Att få en lägenhet idag är ruggit svårt. jag blir ledsen bara jag tänker på det. Att bli arbetslös är ångestframkallande. Att inte ha någon ekonomi är likadant, speciellt om man fått uppleva hur det är att få in lön under månader, för att sedan inte få något alls.
Jag är bara 20, snart 21. Blir jag inte det jag vill bli inom två år så gör det inget. jag är fortfarande ung och har leva livet framför mig. Idag känns det som att man ska få fast jobb med en gång och jobba med det tills det tar sönder din kropp och sin livsnjutning.
Nej, jag är för trött. För ledsen och för orolig.
Ska sova och imorgon hoppas jag kommer på bättre tankar.
Godnatt.
LISETTE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar