Igår satt jag lite på facebook med Christoffer i min famn. Hitta en liten adress till en bekant. Eller ska vi säga en gammal vän sen högstadiet? Ja, vilket som.. När jag kom in så mötes min blick av ett ultraljuds kort och på kortet stack det upp en liten gullig hand. fem fingrar och lika litet som ett nypon nästan. Jag tappa min haka. Ska hon få en liten bebis?
Jag blir lika chockad varje gång just för att man är inte riktigt redo för sådan nyhet. Man tänker ändå tillbaka till den tiden man kände varandra och tänker det första som kommer upp "Hon, den lilla människan har en bebis i magen och är lika gammal som jag?" - man släpper den tanken ganska fort för man måste börja tänka att vi går inte längre i skolan. Vi är vuxna och i den världen får vi göra vad vi vill. Och skönt är det.
I den världen har jag sett att många av mina vänner och bekanta har tagit steget till ett fint familjeliv. Jag själv...eller jag och jag. VI, jag och christoffer är på samma plan. Vi väntar. Vi måste nog vänta. Vi känner oss så pass bra så i kan vara ärliga för oss själva och säga: vi är inte redo.
Min mamma säger att det vänder. Det tror jag också att det gör, men jag tror också att jag kommer att påminas om ett liv som 20-åring och tänka "varför valde jag detta?" - det är där jag är rädd för mig själv. Men det finns de som börjar familjelivet redan nu i denna åldern. Jag tycker det är underbart, gulligt och helt fantastiskt. Men min åsikt när det kommer till mig själv så stannar där jag är just nu och bygger upp mitt liv till ett bättre liv, med Christoffer och med mig själv, så att en liten mini-christoffer eller mini-lisette kan ploppa ut och ha föräldrar som bara lägger ner tiden på lilla parvlen. Dock är det inte nu!
Jag blir lika chockad varje gång just för att man är inte riktigt redo för sådan nyhet. Man tänker ändå tillbaka till den tiden man kände varandra och tänker det första som kommer upp "Hon, den lilla människan har en bebis i magen och är lika gammal som jag?" - man släpper den tanken ganska fort för man måste börja tänka att vi går inte längre i skolan. Vi är vuxna och i den världen får vi göra vad vi vill. Och skönt är det.
I den världen har jag sett att många av mina vänner och bekanta har tagit steget till ett fint familjeliv. Jag själv...eller jag och jag. VI, jag och christoffer är på samma plan. Vi väntar. Vi måste nog vänta. Vi känner oss så pass bra så i kan vara ärliga för oss själva och säga: vi är inte redo.
Min mamma säger att det vänder. Det tror jag också att det gör, men jag tror också att jag kommer att påminas om ett liv som 20-åring och tänka "varför valde jag detta?" - det är där jag är rädd för mig själv. Men det finns de som börjar familjelivet redan nu i denna åldern. Jag tycker det är underbart, gulligt och helt fantastiskt. Men min åsikt när det kommer till mig själv så stannar där jag är just nu och bygger upp mitt liv till ett bättre liv, med Christoffer och med mig själv, så att en liten mini-christoffer eller mini-lisette kan ploppa ut och ha föräldrar som bara lägger ner tiden på lilla parvlen. Dock är det inte nu!
[LISETTE]
1 kommentar:
jag längtar dock efter en liten mini-lisette eller en liten mini-christoffer *L* men klart att ni ska vänta med små bebisar tills ni är redo, sånt känner man ju endast själv! :-)
Skicka en kommentar